Idag är jag ledsen.
Jag menade aldrig att vara en dålig mamma!!
Jag ville inte att ni skulle känna er utanför, bortskuffade eller ensamma.
Förlåt om ni känt så!! Förlåt av hela mitt hjärta!
Jag har alltid älskat er och kämpat för er, på mitt eget bästa sätt!
Jag kanske inte kramas tillräckligt mycket och jag kanske inte säger till er att jag älskar er så ofta som jag egentligen skulle vilja. Men jag har alltid kämpat för att ni ska ha det ni behöver. Nu måste ni dock börja stå på era egna ben (menar förstås inte bokstavligt Josefine!!) som vuxna människor i samhället.
Samtidigt som jag alltid haft ert bästa i sinnet har jag också haft ett passionerat förhållande till hästar. Från det att jag var liten till dess att ni var små hade jag mina egna hästar - både ridhästar och gotlandsruss. Efter en olycka 2003 där jag spräckte skallen och fick en hjärnblödning blev det aldrig detsamma igen. Hästarna såldes av och mitt hästintresse är numera på avstånd som fotograf. Gott nog för mig numera!
Genom båda mina föräldrar förstod jag att hårt arbete är viktigt. Oavsett om det var ekonomin hos någon arbetsgivare, eller om det varit mitt eget företag och den där "jävla fotograferingen" så har jag velat arbeta hårt. Ett anställningsförhållande är lika mycket skyldigheter att utföra ett bra jobb som rättigheter att få lön eller andra förmåner. Och förmåner har jag lyckats förhandla till mig under de senare åren. Fri bil, telefon och bra pensionsförsäkringar samt fria arbetstider. Under många år när ni var små lyckades jag att jobba deltid och göra lite av allt; vara mamma, ekonom och fotograf. Jag har i perioder under eran uppväxt inte alltid varit hemma då jag följt någon av er till sjukhus och diverse läkarbesök (ja, jag har ju under perioder varit sjuk själv också - det har också tagit tid och energi). Trots dessa perioder har det för mig också varit viktigt att dra ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna bo och leva hyffsat bra. Att bo kvar i huset och att kunna resa lite. Och att kunna ge er det ni har behövt för att kunna utföra era hobbys. Det har varit hästar, motocross, innebandy, fotbollsskola, skidor och snowboards, skridskor och scouter. Det finns mycket urvuxen utrustning kvar hemma i garage och förråd. Vi har haft råd att resa allihopa både till fjällen, USA, Thailand, Turkiet, Cypern och Spanien m m. Det är inte alla familjer med en ensamstående förälder som klarar av allt det som vi tillsammans klarat av!
Jag växte själv upp med en pappa som jobbade på sjön och en mamma som var egen företagare och VD och samtidigt styrelseledamot på flera olika ställen. Petra och jag fick många kvällar ta hand om oss själva. Men jag tänker att starka föräldrar fostrar starka barn. Matlagning var inte min mammas starka sida. Däremot fick vi hämtpizza långt innan klasskompisarna ens hade testat pizza. Jag minns också när den första microvågsugnen kom hem till oss och många trodde att det var en livsfarlig produkt som gjorde att vi alla skulle få cancer av strålningen. För min mamma var det ett sätt att se till att vi alltid kunde äta varm mat på ett snabbt och enkelt sätt, även om ingen vuxen fanns på hemmaplan.
Vet ni? Det finns många böcker skrivna om hur man "ska va som förälder" - men ens egna barn kommer inte med manual. Det finns ingen som kan säga hur allt kommer utvecklas och hur det SKA göras.
Beklagar att ni inte fick växa upp i en kärnfamilj, men jag lovar er att det alternativet inte alltid är bättre.
Min syster och jag fick aldrig uppleva att ha en mamma i vuxet liv. Jag har många gånger saknat att kunna ringa min mamma. Jag ville prata med henne när jag flyttade hemifrån och när ni föddes och en massa andra gånger. Tyvärr blev det aldrig så. Det gick inte att ringa henne. Hon var inte kvar här på jorden.
Vi är nu där! Vi är alla fyra vuxna! Min högsta önskan är att vi kan ha en bra relation även efter att navelsträngen nu klippts. Jag önskar att jag får va en del av ert vuxna liv också. Att ni fortfarande vill ha med mig på resan! Att vi kan ses som vuxna människor och prata med varandra om livet! Att ni ringer mig för att fråga om saker eller bara för att berätta vad som händer i era liv.
Förlåt - om ni inte är nöjda med er uppväxt.
Jag ville aldrig något ont!
Förlåt!
